Hon var bäst på Guldbaggen

I måndags fick man kränga på sig smokingkavajen och bege sig till Cirkus och Guldbaggen. Den svenska motsvarigheten till Oscarsgalan som under mina år i branschen gått från rödvinsdoftande prettokalas med skådisar klädda i säck och aska till den tjusiga gala det faktiskt är idag. Något jag vet de jobbat medvetet med.

Det var bubbligt och festligt, men sanningen är att av de åtta nominerade i huvudrollsklasserna så kände jag igen ett (1) namn, Lennart Jähkel. Men det säger möjligtvis mer om mig än om dem…

Bäst av alla var Petra Mede som satte färg på festen med vassa skämt och naturligtvis blev någon trampad på foten i dessa tider. Den här gången var det statisterna som kände sig hånade av Petra och Guldbaggegalan. Jag har själv varit statist i Susanne Biers ”Livet är en Schlager” och jag kan säga att det var EXAKT som Petra beskrev det; långtråkigt, i stort sett obetalt och dålig mat (läs: ostmacka).

Nej, då är det jävligt mycket flådigare att gå på Guldbaggen!

Sopig bild, men frugan sportade en snygg Gretaklänning och jag en glittrig trasa från Zara.
Marie Serneholt och Izabella Scorupco höjde snygghetsfaktorn på festen.
Milan Dragišić som var nominerad i klassen Bästa manliga huvudroll (”Min faster i Sarajevo”) var ett hett selfie-villebråd.
Det var Wonderland event som arrangerade galan, men här hängde vi med Subitos Li Gullaksen och Daniel Lindroth.
Minuterna innan galan drog igång – på bildskärmen skymtar Isbael Adrian och Steve Angello.
Christina Saliba och Camilla Läckberg i galastass.
Fotografen Fredrik Hessman festade med sin Caroline Thörnholm som även hon sportade smoking. Coolt!
Goodiebagen: kaffebönor, godis, en film på SF Anytime och det viktigaste av allt: Bakistabletter!

Ni kan följa mig på Instagram här!

Helg hos svärmor

För ett par veckor sedan så åkte vi till frugan Annas mamma i Edsbro, ett litet, litet samhälle utanför Norrtälje, ett stenkast från Knutby som lär klinga mer bekant. Även Annas bror Calle med sin flickvän Jennie och sonen Elias dök upp.

Ibland är det väldigt avkopplande att slippa trafik, jobb och som den här gången få grilla korv i skogen (bakom huset) och få god mat serverad av svärmor.

Lyx!

Vanessa älskar dessutom att vara där vilket känns bra. Tidigare var den drygt timmen långa bilresan en plåga för henne på grund av illamående, men nu är det bättre. Jag var likadan som barn, mådde alltid plågsamt illa när vi åkte bil, men som sagt, det går ju över.

Idag vankas det biopremiär, nya Disneyfilmen ”Vaiana” som dottern ser fram emot, men kanske mer de utlovade ”godsakerna” som ska finnas i foajén…

Vackert.
Stadsborna på besök i spenaten.
Korvgrillning i skogen.
Anna och mamma Helen visade brasan.
Vanessa grillade korv med lille Elias.
Bli klar då!
Anna med rörpularbrorsan Calle, märk väl med toamärket Ifö på mössan! Stort!
Vanessa fick nöja sig med varm saft medan vi vuxna drack glögg.

Ni kan följa mig på Instagram här!

Fadimemordet – bortom all rimlig logik

Jag besökte den uppmärksammade Fadimegalan igår, ett event för att rikta srålkastarljuset på hedersmordkulturen och att uppmana folk att aldrig glömma vad som hände Fadime och Pela som mördades av sina egna familjer.

Där och då slog det mig extra hårt, mitt bland alla finklädda gäster och kändisar i foajén på tjusiga Berns salonger vad det egentligen handlar om; att som pappa döda sin egen dotter för att hon inte väljer ”rätt” pojkvän av ”rätt” ursprung.

Jag har själv en 10-årig dotter och det är bortom all rimlig jävla logik hur man kan döda sitt eget barn, sin egen älskade avkomma och kött och blod. Hela kroppen borde protestera mot sådana känslor.

Att alla oavsett ursprung och kultur ska få välja vem den vill älska borde vara självklart och inte förenat med livsfara.

DET är logik och visst är det sorgligt att sådana här galor överhuvudtaget behövs.

Jag och min älskade dotter Vanessa.
Min kollega Leif Schulman med sin kära dotter Nicole.
Fantastiska skådisen Lia Boysen med dottern Channa.
Jan Björklund tyckte det var viktigt att gå på Fadimegalan.
Galans eventarrangör Alexander Erwik och undertecknad.

Robert Gustafsson behövdes inte för att skapa komik på Idrottsgalan

Har man ett öppet öga noterar man mycket när man ser och lyssnar på tv-sändningen från Idrottsgalan. Jag var förvisso på plats och spanade in röda mattan när alla gäster gjorde nervös entré och tack vare att Göteborgsikonen Glenn Hysén hade outat sin förlovning samma dag så blev han hett villebråd.

Galan innehöll som vanligt, toppar och några dalar, men faktum är att SVT Plays Eftersnack var roligast. När galan var slut och programledaren Brita Zackaris Duracell-sidekick Nassim Al-Fakir skulle ge sig iväg för att jaga intervjuoffer sa han ”nu ska jag leta efter Jerryprisvinnnaren”.

”JERRING!”, rättade Brita honom och man såg att han verkligen trodde att det heter Jerrypriset.

Kul.

Höjdare nummer två var Eftersnack-intervjun med J-O Waldner. Han var så ”glad” efter att ha firat sitt Hederspris att till och med Brita Zackari började fnissa nervöst och till slut körde iväg honom…

Idrottsgalan inklusive för- och framför allt eftersnack går att se här. Skrolla fram till 4:04 så börjar komiken!

Att golfkungen Henrik Stenson som tidigare under kvällen vunnit i kategorin Årets Manliga Idrottare valde att tjurigt sitta ned när den oväntade Jerringprisvinnaren Peder Fredricson hyllades med stående ovation i Globen var pricken över i.

Det behövdes ingen Robert Gustafsson i år för att skapa stor komik.

En ståndaktig prins och en stillasittande Stenson…
”Jerryprisvinnaren…”.
Sarah Sjöström fick träffa Hasse Shimoda. Eller tvärtom…
Stella Pictures fotograf Robban gick all in på förra årets nykomlingsvinnare Khaddi Sagnia…
Yours truly fick äran att föreviga Anette Norberg, Kenneth Bergman och Louise Karlsson på galan med den sistnämndes telefon.

Vill ni följa mig på Instagram så blir jag jätteglad…

Dans till Vikingarna på Finlandsfärjan

Det råkade komma en Paris-resa mellan en härlig dansbandskryssning förra veckan med Nya Vikingarna på m/s Birka och idag så därav ett kortare blogguppehåll.

Men faktum är att jag och frugan åkte på kryssning med Nya Vikingarna med härliga sångaren Kenneth Wahlberg och lite motvilligt måste jag säga att det var väldigt kul och Kenneth skötte sin premiärspelning med den äran. Han ser ut som Elvis och låter som Christer Sjögren och det är en hyfsad kombo.

Det blev också ett klassiskt smörgåsbord på vägen hem och ett besök i tax free-shopen innan det blev hemfärd och omedelbar packning inför Parisresan som jag återkommer till imorgon!

193 centimeter Kenneth och 173 cm Shimoda…
Om vi ska dra en vals så är det till ”Leende guldbruna ögon”…

 

Vill ni följa mig på Instagram så blir jag jätteglad…

Jag fick en chock av det snuskiga på ”Måste gitt”-premiären

Årets första kändisvimmel har ägt rum. Alltid lika skönt att året kickar igång och den här gången var det fantastiska Mia Jorpes på Wonderland Event som bjöd in mig till galapremiären av den svenska filmen ”Måste gitt”.

Ja, jag undrade också varför Gitt måste hålla på, men det visade sig att jag hade missuppfattat allt. Gitt är slang för ordet dra så ”måste gitt” betyder helt enkelt att man måste dra, sticka, pysa.

Ja, ni fattar.

Det gjorde som sagt inte jag, men några kändisar med rötter i ”orten”gav mig en snabb kurs. Andars Adali från ”Stoppa tjuven” visste till exempel exakt vad det betyder och var snabb att introducera mig i snacket. Han lika snabba flickvän passade på att ge honom ett rejält punggrepp som ni ser och chockade nästan mig med sin snabbhet.

Filmen var uppenbart bra. Jag såg den inte, men av eftersnacket att döma på sociala medier så var den mer än sevärd.

Passar också på att visa hur dukningen på nyår hemma hos oss såg ut. Glömde helt bort att plåta under kvällen och det är ju ett bra betyg, då har man kul och annat att fokusera på än selfies och bilder på maten. Men frugan hade lyckats bra med dukningen, den var helt hennes förtjänst.

Anders Adali fick ett obscent tjuvnyp av flickvännen Jennie Bodén…
Frugan Anna med bästa Anders Pihlblad, TV4:s charmige programledare.
Fadde kom inte med ny flickvän utan en kollega på Underbara Bar där han jobbar.
Min vän och exkollega Leif Schulman gjorde sällskap med dottern Nicole.
Nyårsdukningen får en sista touch av frugan.

Vill ni följa mig på Instagram så blir jag jätteglad…

Skvaller säljer – DET är något som stämmer

Det var under efterfesten av Martina Haags film ”Glada hälsningar från Missångerträsk” som jag först hörde det. ”Erik kommer inte att bli glad över Martinas bok”, förklarade en person för mig och detta var innan någon visste något om boken.

Jag och frugan avslöjade det på vår blogg dagen efter, men eftersom den inte finns längre kan ni läsa det här.

Hur som helst släpptes boken senare under året och nu visar det sig att Martinas blottläggande, skoningslösa ”Det är något som inte stämmer” blev den mest utlånade boken på Stockholms bibliotek både som pappersbok och E-bok.

Så vad säger då det?
Att skvaller säljer.

Boken är i ärlighetens namn inte något litterärt mästerverk. Jag har läst den och om man bortser från det lilla faktum att alla juicy detaljer stämmer så hade den nog passerat rätt obemärkt om man inte ser Erik Haag och Martina framför sig i varje scen som utspelar sig.

Det, kära läsare, är det som gör att det griper tag. Att det är rent skvaller och ett titthål rätt in i det allra mest privata skrivet utan krusiduller och omsvep.

För övrigt ett förbannat bra sätt att både hämnas och att tjäna pengar på sin före detta otrogne make.

Way to go, Martina!

 

Nyårslöften – en enda stor måndag deluxe

Allt ska börja på måndagar.

Dieten.

Träning.

Det nya livet.

För att inte tala om nyår. Ett nytt år med ännu högre ofta oöverstigliga ambitioner.

Själv har jag för länge sedan slutat ge nyårslöften. Herregud, jag biter fortfarande på naglarna… Hopplöst fall alltså.

Men man kan ju bara ödmjukt tänka att under året ska jag göra mitt bästa för att röra mig mer, äta färre kolhydrater och inte frossa i Ben & Jerrys Utter Peanut Butter Clutter Cookie Core.

Inge måsten, bara en inställning och med det kan man komma långt. Men först blev det pizza och glass på nyårsdagen…

Nu: Årets första kändisvimmel.

Älskade frun Anna gav sig in i klinch på nyårsdagen och köpte pizza och glass.
Min skämsbeställning blev oxfilépizza med bea och ägg. Min subtila fru gick snäppet längre och tog en tacopizza…

Vill ni följa mig på Instagram så blir jag jätteglad…

Gott nytt normalt år!

2016 beskrivs av många som ett rejält skitår. Kan inte hålla med om just det, men högst mediokert. Förutom den lilla detaljen att jag slutade på Aller Media och blev min egen.

Nyårsafton har för länge sedan spelat ut sin roll som magisk kväll med förhoppning om ett nytt bättre liv och  en jackpot på Lotto. Idag är jag glad att jag har en fantastisk fru, ett härligt hem och en underbar dotter och överväldigad om det fortsätter så.

Ikväll blir det därför en fest med goda vänner, förhoppningsvis god mat (vi står för maten…) och en sjuhelvetes massa god dricka toppat med en pekannötpaj som kan vara det godaste i efterrättsväg jag någonsin ätit. Det är frun som står för den, men jag kladdade med pajdegen och fixade den. Men det är i ärlighetens namn innandömet man vill åt!

Gott nytt år på er och må 2017 bli ett bra sådant!

Ogräddad pekannötpaj.
Gräddad och färdig pekannötdröm!

Vill ni följa mig på Instagram så blir jag jätteglad…

Min kärlekshistoria med George Michael

Min kärleksrelation började sommaren 1983.
Den villkorslösa till George Michael.

Han fick mig på fall med den dansanta ”Young Guns (have som fun)”, en låt som blev soundtracket till min första sturm-und-drang-resa till Kreta. Efter det var vi oskiljaktiga.

Det har varit 33 år av berg-och-dalbanekaraktär. Med tanke på att han gett ut endast fyra (4) studioalbum som soloartist så har han frestat på mitt tålamod. Efter solodebuten som kom 1988 i form av ”Faith” släpptes nästa ganska snabbt för att vara George. ”Listen Without Prejudice” kom 1991, men då hade han blivit sur på sitt skivbolag Sony på grund av sitt ”slavkontrakt” och vägrade vara med på omslaget. Ett hårt slag för marknadsföringen eftersom hans blotta uppenbarelse var sensationell. Han vägrade dessutom figurera i sina egna videos vilket ironiskt nog resulterade i den makalöst snygga och banbrytande ”Freedom 90” där dåtidens största fotomodeller som Linda Evangelista och Cindy Crawford mimade till låten i minimalt med kläder.

Tjafset med Sony gjorde att jag fick vänta till 1996 innan den något pretentiösa, men fantastiska skivan ”Older” kom, mycket tack vare giganterna David Geffen och Steven Spielberg som via sitt bolag Dreamworks ”löste ut” George från sitt kontrakt.

En sak som skavde var att jag då inte hade sett honom live. Han turnerade lika sparsamt som han gav ut musik. Han hade spelat i Stockholm 1988 med Wham, men då missade jag honom. Det dröjde till 2006 innan jag fick chansen. Han skulle spela i Globen den 22 oktober, men ett dilemma, minst sagt, var att min dotter var planerad att födas den 23:e. Nu löstes det galant genom att hon valde att anlända via kejsarsnitt den 15:e så konserten var räddad liksom mitt dåvarande förhållande. I alla fall just då, men det är en annan historia…

Min kärlek tar sig bland annat uttryck i att jag fortfarande köper cd-skivor. Men endast George Michaels. Det släpps då och då omsorgsfullt utgjorda jubileumsutgåvor. ”Faith” gavs ut i en superdeluxe-version som gick på långt över tusenlappen och nu i dagarna skulle ”Listen Without Prejudice” anlänt, men sköts upp på grund av den dokumentär om honom som ska släppas i mars 2017. Allt köps, inspekteras och ställs sen in i ett skåp.

En sak som fortfarande grämer mig är hur nära jag var att få träffa honom personligen. I samband med att George släppte sin sista skiva ”Patience” 2004, hade han vänt andra kinden till och gick nu med på att marknadsföra sitt alster. Skivbolaget i Sverige annonserade ut en ”meet and greet” med stjärnan i London och jag deltog självfallet i tävlingen. Men ironiskt nog vann min tjejkompis Gabriella och hon valde att ta med sig sin lika George-tokiga syster Carola så ingen skugga ska falla över hennes val. Men som tröst tog hon med sig en kopia av ”Patience” som jag fick signerad…

Vad är då bäst med honom, för att upprepa en fråga jag ofta får?

Talangen.

Den makalösa och oförståeliga. HUR kan man sjunga så vackert, skriva så fantastisk musik, ha en sådan integritet och sätta ett sådant avtryck i musikhistorien med endast fyra skivor, Wham-eran undantagen.

När GM annonserade att ha skulle dra sig undan från rampljuset i början av 90-talet i samband med ”Listen Without Prejudice” ruttnade till och med ikonen Frank Sinatra som läst om ”eländet” i en artikel i LA Times. Han skrev ett brev till då 27-årige George där han läste lusen av sångaren som tyckte att han skulle använda sin talang och vara tacksam.

Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv.

Nu är båda döda och dödsbeskedet på juldagens sena kväll var en chock. Jag tycker generellt att alla ”R.I.P.” som flödar i sociala medier så fort en känd person avlider är tveksamma försök att få egna sympati-”likes”, men nu blev jag rejält tagen och timmarna efter kvällstidningarnas Breaking news-flashar tillbringades med ett glas vin, frun och en grundlig genomgång av hans unika musik.

George, you have been loved.

/Hasse

2009 kom jag ut som George Michael-fantast i Svenska Dagbladets bilaga Min Helg.
Som sagt: Fantast.

Vill ni följa mig på Instagram så blir jag jätteglad…